»Stod ensam utan rätt utrustning«

Karolina Elinder, till vardags röntgenläkare på Karolinska universitetssjukhuset, slumrade i flygplansstolen på väg hem från en weekend i Spanien förra året, men väcktes abrupt när kabinpersonalen efterlyste hjälp från en läkare. En kvinna i 40-årsåldern med svår köttallergi hade drabbats av en anafylaktisk chock efter att ha fått i sig spår av kött i maten. Dessvärre hade hon råkat checka in sin adrenalinpenna. När Karolina Elinder nådde fram till kvinnan låg hon nästan avsvimmad inne på toaletten, svettig och blek.

– Jag förklarade för personalen ombord att jag behövde en Epipen och frågade var den fanns, men fick till svar att man inte hade någon. Med en sådan går det inte att misslyckas, och det är en direkt livräddande åtgärd, så det borde vara minimum att ha en till hands. Men i stället kom de med två stora väskor med läkemedel och hällde ut allt huller om buller på golvet. Allt var väldigt kaotiskt, säger Karolina Elinder.

I röran lyckades hon till slut hitta små glasampuller med outspätt adrenalin, men däremot inget att spä ut det med. Någon doseringsmall fanns inte heller, vilket Karolina Elinder ifrågasätter. Hon visste att adrenalinet var extremt potent, men först i efterhand förstod hon att sådana ampuller främst används av narkosläkare vid hjärtstopp. Den första dosen verkade inte ge någon effekt, och Karolina Elinder blev osäker på om hon gett för lite adrenalin eller om något spillts ut.

– Det var i den stunden som personalen skrek på mig och frågade om vi skulle nödlanda – det ansvaret lades på mig.

Därför gav hon en omgång till. Totalt kan kvinnan ha injicerats med drygt tre gånger maxdosen.

– Efter ett par minuter såg jag att hon började svara på behandlingen. Men eftersom jag hade gett för mycket fick hon världens hjärtklappning. Nu gick allt bra, men hade hon haft någon rytmrubbning eller kärlkramp hade det absolut kunnat vara farligt att ge en så hög dos.

Efter att den anafylaktiska chocken hävts gav sig en sjuksköterska ombord till känna. Tillsammans försökte de ge kvinnan dropp. Även här var utrustningen bristfällig – bara 250 milliliter intravenös vätska fanns att tillgå. När syrgas skulle ges visste ingen var kopplingen till masken fanns.

– Hela situationen var fruktansvärd. Jag tvingades ta snabba beslut helt oförberedd, utan att kunna rådgöra med någon och utan att ha några pm att följa, säger Karolina Elinder.

Efteråt har tankarna malt.

– Vad har vi för ansvar om något går snett och patienten försämras eller dör? Om vi fattar fel beslut om nödlandning? Vad gäller i internationellt luftrum? Vilken utrustning ska finnas ombord, och vilken support har man tillgång till? Detta är inget jag fått lära mig på läkarlinjen.

Karolina Elinder upplevde också personalens kunskap och erfarenhet av akuta situationer som obefintlig. Efter resan har hon själv kontaktat flygbolaget Norwegian för att få svar på vad som fallerade under flygningen och vilka regler som egentligen gäller, men har bara fått vad hon upplever som standardsvar. Till Läkartidningen skriver Norwegian att besättningen varje år genomgår en utbildning för att underhålla och uppdatera sina kunskaper om agerande när en passagerare blir sjuk ombord.

»Det är viktigt att poängtera att besättningen inte har en formell medicinsk utbildning, utan tränas för att kunna hjälpa till och agera för att rädda liv inom de ramar som är tillåtet för flygande personal. När det gäller sjukdomsfall ombord så gör besättningen alltid sitt yttersta utifrån de förutsättningar som finns tillgängliga. De får ge första hjälpen, men inte avancerad sjukvård eftersom det kräver medicinsk utbildning«, skriver kommunikationsdirektör Charlotte Holmbergh.

Ombord på flygen finns dels ett första hjälpen-kit som besättningen får använda, dels ett akutkit som bara är till för sjukvårdspersonal. I det sistnämnda finns bland annat nitroglycerin, adrenalin, morfin, furosemid, oxazepam och salbumatol, liksom blodtrycksmätare och stetoskop. Någon Epipen, som Karolina Elinder efterlyste, har man dock inte, enligt Charlotte Holmbergh.

»Det går inte att ha all medicinsk utrustning ombord för alla tänkbara behov och därför är det bra att det finns direktiv som är reglerade via europeiska luftfartssäkerhetsmyndigheten EASA gällande vilka mediciner och vilken utrustning som ska finnas ombord«, skriver hon.

Huruvida det är läkaren eller flygbolaget som bär ansvaret i fall något går snett under en akut insats är inte helt klart, och både Läkarförbundet och WMA (World Medical Association) anser att mer behöver göras för att tydliggöra ansvarsfrågan. I dag kan det nämligen bero på allt från flygbolag till var i världen du befinner dig, eller om flyget var i luften eller på marken när händelsen inträffade. De flesta flygbolag och länder har någon form av samaritklausul, som skyddar medicinsk personal från juridiska bekymmer så länge de agerat av god vilja i en nödsituation. Det finns dock fortfarande luckor i skyddet, enligt USA:s folkhälsomyndighet CDC.

För att förbättra möjligheten till vård ombord på flyg tog WMA häromåret fram en lista över rekommendationer riktade till såväl flygbolag som lagstiftare och läkare. Till Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) skickades också ett önskemål om att ta fram globala riktlinjer för att garantera läkare rättslig immunitet vid den typ av insatser som Karolina Elinder beskriver.

Den rekommendationen, liksom de övriga, ligger kvar fortfarande, även om området har utvecklats snabbt sedan uttalandet publicerades, svarar WMA:s generalsekreterare genom presstjänsten. Exempelvis har vissa flygbolag numera bättre medicinsk utrustning och möjlighet till medicinsk rådgivning per radio eller telefon, liksom system där frivilliga läkare kan registrera sig inför flygningar och gå förberedande volontärkurser.

»Nackdelen är att det här bara gäller ett fåtal flygbolag och inte alla«, skriver WMA.

ICAO låter hälsa att man tittar på alla WMA:s rekommendationer, men att man inte vill föregripa resultaten genom att i nuläget kommentera arbetet.

Läkarförbundet betonar att läkare inte har någon juridisk skyldighet att ingripa vid nödsituationer, men enligt förbundets etiska regler ska man bistå efter bästa förmåga.

Så länge riktlinjer saknas och ansvarsfrågan fortsatt är oklar ser Karolina Elinder dock en risk för att vårdpersonal drar sig för att bistå med sin kompetens i akuta situationer. Själv skulle hon, trots erfarenheterna från i somras, ställa upp på nytt om så krävdes.

– Det vore svårt att bara sitta stilla och inte hjälpa till. Men någon att bolla med vore otroligt betydelsefullt. Att vara helt ensam i en sådan situation hoppas jag aldrig mer behöva vara med om, säger hon.