Han ledde arbetet på akuten: »Det tar på krafterna«

Tillståndet för de sex patienter som kom till Universitetssjukhuset Örebro är stabilt, berättar Ioannis Ioannidis, verksamhetschef på kirurgkliniken i Örebro, som ledde arbetet på akuten på tisdagseftermiddagen. Fem patienter hade direkta skottskador och behövde opereras. Alla kommer att behöva rekonstruktiv kirurgi.

– Larmet kom ganska tidigt. Bara på första rapporten »pågående dödligt våld, skolskjutning« så växlade vi in i det vi kallar särskild händelse, berättar Ioannis Ioannidis.

Särskild sjukvårdsledning och medicinsk ledningsgrupp tillsattes. Arbetet kring rutin, larmkedja och uppställning fungerade bra, påpekar Ioannis Ioannidis. Många medarbetare ville också hjälpa till, fler än vad han föreställt sig.

– Och det är en stor fördel, för då hade vi möjlighet att etablera sju fulländade traumateam som var beredda att ta emot patienter, plus att vi hade resurser att kunna eskalera ytterligare fyra.

Därtill stoppades all planerad operation och inom loppet av en halvtimme hade man tillgång till sju operationssalar. Intensivvården gick från två lediga platser till tio och avdelningarna lyckades också skala upp. Ioannis Ioannidis lyfter att alla tog sitt ansvar även om de inte hade en roll i det akuta arbetet. Vårdpersonal såg till att täcka upp för varandra.

– Den ordinarie akuten var fortfarande öppen. Kollegor tog sig an de patienterna för att inte de skulle hamna i kölvattnet av händelsen.

Resurserna var på en högre nivå än vad som kom att behövas. Men det ska ses i ljuset av att informationsläget var mycket begränsat under en period. Det var länge oklart hur många patienter som skulle komma in och hur många av dem som var svårt skadade. Den första patienten kom ungefär kvart över ett och den sista inte förrän vid fyratiden.

– Det tror jag återspeglar svårigheten för polisen att säkra området för att kunna släppa fram ambulanspersonalen att ta hand om de skadade och transportera bort dem, säger Ioannis Ioannidis.

– Och det gjorde också att informationen tillbaka till oss blev knapphändig. Allteftersom polisen säkrade rum för rum, våning för våning, återkopplades informationen tillbaka till oss.

Patienterna kom över lag snabbt till operation. Den som var längst i ett akutrum, var kanske där 20 minuter, berättar Ioannis Ioannidis.

Har du utifrån sjukvårdens organisation varit med om något liknande någon gång?

– Om man ser det utifrån dödligt våld så visst, vi har tyvärr också varit med om skjutningar. Men oftast rör det sig om ett offer och oftast handlar det om en vanlig pistol som inte ger samma typ av förödande skador. Den andra aspekten på trauma är trafikolyckor, där det kan vara betydligt fler än en skadad. Men då brukar det vara en eller två svårt skadade och ganska många lätt skadade. Det blir en annan belastning, säger Ioannis Ioannidis.

Han berättar att sjukhuset under en tid har satsat på traumaledare som kan leda varje traumateams arbetet runt respektive patient, och hur han tycker att det är en satsning som visat sig vara mycket nyttig.

– Den här händelsen bevisar behovet av att ha speciella traumaledare, en lagkapten som leder laget runt patienten – en person som kan fatta avgörande beslut med en begränsad mängd information och under rejäl tidspress.

På onsdagsmorgonen hölls en samling för att uppdatera sjukvårdspersonal som arbetat under händelsen om situationen och ge möjlighet till bearbetning. Till Dagens Medicin säger Martin Gunnarsson, områdeschef för specialiserad vård i Region Örebro län, att det är tidigt att säga vilket stöd regionen kommer att ge på längre sikt. Men det kommer att finnas hjälp för dem som vill ha det.

Ioannis Ioannidis var sjukvårdsledare på akuten när patienterna började komma in. Sedan gick han in i bakjour.

Hur har det här dygnet varit för dig?

– Det har varit hektiskt. Men på något sätt går det, så länge man har att göra – så länge det finns ett adrenalinpåslag. Det blir nog värre i kväll när man kommer hem.

Han berättar att han inte hunnit reflektera. Men han säger att det kommer känslor senare och berättar om en svårhanterlig situation med anhöriga sent på tisdagen.

– Det fanns anhöriga både till patienterna som kommit in till sjukhuset, och anhöriga till saknade personer. Det gjorde att vid ett tillfälle var vi tvungna att dela upp dem, säger han och fortsätter:

– Det tar verkligen på krafterna att indirekt säga att »din anhöriga lever, för henne har jag på sjukhuset – medan din anhöriga vet jag inte var den befinner sig. Den är saknad, men vi vet inte om den är borttappad, död eller inte mår bra och inte hör av sig«. Den biten var tuff och den lär jag nog få känna på, berättar Ioannis Ioannidis.

Läs också:
Flera regioner erbjöd Örebro hjälp efter skolskjutningen

Lakartidningen.se 2025-02-05